Avslutning
Den senaste tiden har varit full av aktiviteter av olika slag, men egentligen inga nyheter. Jag tror att jag har lyckats komma in rätt så väl i livet här efter mina förutsättningar. Det hade varit roligt att stanna längre för att lära sig att läsa och förstå mer, men kanske finns det tillfälle för det någon annan gång. Jag har haft en riktigt bra tid här i Wuhan och kommer aldrig att ångra att jag åkte hit.
Två av mina vänner och elever på pastorsseminariet.
På måndag kväll tar Jakob och jag tåget till Beijing. Där stannar vi tills på fredag morgon innan vi börjar hemresan mot Sverige. De drygt 30 veckorna bakom mig har flygit iväg och jag räknar kallt med att de tio nästkommande dagarna kommer att göra detsamma. Vi ses snart alltså!
Så var det vår...
Steven, Max och Sam
De tre tonårskillarna och jag har nu färdigställt en liten tidning som innehåller diverse intressanta artiklar om sportstjärnor, street food och vilda djur. Jag ska bara få tummen ur att publicera den för att sedan dela ut den till skribenterna och deras föräldrar. Någon dag framöver ska jag ta mig till en liten kopieringsbutik. Jag undrar vad personalen kommer att tänka om mig när jag ska försöka få fram att jag vill kopiera en till synes meningslös tidning. Utlänningar verkar alltid vilja så dumma saker, kanske att de har någon störning trots allt. Det ansiktsuttrycket tillhör ett av de vanliga som jag har lärt mig att skratta åt.
Jag har kommit på mig själv med att tänka att en del kineser är dumma. Många gånger är det roligt att kommunicera på flera språk (kroppsspråk, kinesiska och engelska i nämnd ordning), men det kan också vara frustrerande. Ibland är det faktiskt lättare att förklara ett problem med att den andra parten ligger på den lägre delen av skalan när det kommer till intelligens, än att det beror på min egen inkompetens när det kommer till förståelse. Det här är naturligtvis brist på självinsikt från min sida, men samtidigt ett ganska bra sätt att få lite välbehövlig distans till saker och ting.
Tillsammans med lärare på pastorsseminariet åkte jag och Jakob på en retreat. På schemat stod bad i varma källor och övernattning på hotell. Att jag är bortskämd behöver ni inte säga; jag är väl medveten om det. Hur som helst var vi och besökte "the old town", som tydligen visade hur det såg ut förr i tiden. Om utseendet stämde överens med den ursprungliga staden eller inte kan jag naturligtvis inte veta helt säkert, men känslan som jag fick av att vandra runt i forntidsbyn var en smula ironisk.
Här sitter ett gäng och njuter av det fina vädret. Vattenfallet i bakgrunden sattes igång när den ansvarige såg att det var besökare på ingång. Alla i vår grupp ville ha en turistbild från den exotiska bakgrunden och det tog sin lilla tid.
Det har varit begravning för någon av våra grannar. Om ni har läst hela bloggen vet ni att man ställer upp dessa parasolliknande ting och skjuter raketer. Ofta är det också precis som här nedan ett band som spelar. Den lite vemodiga musiken av piano, saxofon och trummor fick mig i "existentiella-frågor-stämning". Många gånger här har jag sagt att livet är ett skämt. Det känns som om vi så många gånger strävar efter mål som i andras ögon verkar helt befängda. Även när det kommer till döden kan livet kännas skämtsamt på något sätt. Livet är så relativt - det är något som jag har upptäckt efter att ha bott här ett litet tag. Det måste finnas någonting som är högre än vår strävan. Jag är tacksam över att få ha min tro.
Den lägenhet som vi bor i är stor och vi försöker utnyttja ytan till att få hit så mycket folk som möjligt. Angie är sekreterare för en internationell kyrka i Wuhan och när pastorns son fyllde ett år var ett överraskningskalas planerat. Stackars lilla Nissi såg mest vettskrämd ut över alla ballonger och glädjetjut som föll över honom när han och familjen steg in genom dörren. Överraskningen blev kanske mest lyckad för oss som hade planerat den, men efter ett tag var Nissi på bättre humör och det blev ett roligt barnkalas fullt av mat, prat och lekar.
Thomas är den amerikan som Jakob bor med och här ska han försöka sätta nappen i Nissis mun. (Nissi i det här fallet symboliserades av en bild.)
Kanske värdens sötaste afrikan som får sig lite gåträning av Angie.
En annan sak som jag har upplevt sedan sist är hur det känns att få behandlingen "fire foot massage". Pastor Ge lovade att det inte skulle göra ont och att det skulle göra gott för magen. Om elden hjälpte magen eller inte är jag osäker på, men det lät bra åtminstone. Trots den dåliga bildkvalitén hoppas jag att ni lägger märke till mitt flammande ben i högra hörnet och den förväntansfulle Jakob, som snart ska få sina fotsulor påtända.
Här nedan är en utsiktsbild från femtonde våningen i Jakobs hus.
Under Spring Festival har min vän Candy jobbat varje dag och jag har därför inte kunnat träffa henne. En kväll var hon äntligen ledig och vi lagade mat tillsammans och tog igen lite tid. På menyn stod lotus med paprika, aubergine med lite fläskkött samt en svamp och köttsoppa. Till det serverades (tro det eller ej) ris. Måltiden avslutades med min favorit "tang yuan" som är små slemmiga bollar med svart, söt sesampasta inuti. De serveras i en soppa eller helt enkelt i kokvattnet.
Candy wokar lotus.
Det var allt för den här gången. Nu är det dags för mig att hänga lite tvätt och plugga lite glosor.
Nyår, barn och allt möjligt
Går det att urskilja allt som finns med på bordet?
Den andra veckan i januari fick vi besök av Lisa Bokne och Fredrik Fällman. De var hitskickade från SMU för att ta reda på hur det egentligen går för mig och Jakob och för att fundera kring vad som kan göras annorlunda till nästa år. En anledning till att volontärerna ska få besök är också att man ska få komma ifrån vardagen lite. Att få komma bort från mitt vanliga schema var ingenting som jag hade längtat efter, men det var faktiskt skönt att få ett litet avbrott. Vi hade en väldigt trevlig vecka, som innehöll middagar, utflykter men också en hel del tid för att bara ta det lugnt.
En heldag trotsade vi fyra svenskar lite dåligt väder och begav oss till en annan stad där vi besökte en kyrka. Bilderna här är från Songbu där ett par svenska missionärer mördades 1893.
Songbu är ganska mycket mindre än Wuhan och reaktionen från ortsbefolkningen var lite annorlunda mot vad den brukar vara där jag bor. Den här mannen stannade ett tag framför mig och visste inte riktigt vad han skulle göra. Utlänningar är säkert inte där särskilt ofta och när jag frågade om jag fick ta en bild på honom nickade han lite förvirrat.
En lunch som bestod av "hot pot". En stor gryta med buljong står på bordet och kokar över i det här fallet öppen eld. I grytan finns allt möjligt smått och gott och efterhand lägger man i fler saker som grönsaker och nudlar. Alla sitter och plockar från samma gryta och det är ett trevligt sätt att äta på.
Som ni säkert har hört via media har centrala Kina varit drabbat av snökaos. Den första snön kom och reaktionerna var blandade. Vi svenskar tyckte det var kul med snöbollskrig medan andra försökte skydda sig bäst de kunde...
Den här bilden tog jag fem minuter från där jag bor. En av många kontraster från Kina.
Det har varit bröllop här i vår kyrka. En av pastorerna gifte sig och det var stor fest. Vigseln var minst sagt annorlunda mot hemma, men säkert lika giltig för det. Här bryr de flesta sig mest om att få så bra bilder som möjligt. Vad som sägs och händer där framme var tydligen inte lika viktigt. Naturligtvis hade jag haft en annan upplevelse om jag förstod vad som sades, men nu lade jag mest märke till dem som hade livliga diskussioner i kyrkbänkarna medan vigseln pågick.
Vid tiden för bröllopet hade Andreas hunnit anlända till Wuhan och han mottogs passande nog med en festlig lunch som hade anordnats efter vigseln.
Att Andreas har varit här har verkligen varit roligt och jag har väl minst sagt fått ett godkännande från mina kinesiska vänner. Vi har haft två bra veckor med fint väder och massor av middagsbjudningar. Mina vanliga lektioner och dessa bjudningar fyllde ut tiden rätt så bra. Vi hann ta det lite lugnt för oss själva också, men annars försvann tiden med en rasande fart. Att jag har haft finbesök kan även ge intresserade läsare en viss förmån. Jag tar som bekant inte särskilt mycket bilder, men under de här två veckorna har jag haft hjälp och det har knäppts ganska frekvent med kameran. Jag ska bjuda på några av dem.
Här är bilder från en nationalpark kring en sjö som på engelska heter East Lake. Det var en solig dag och jag njöt av att se snötäckta vyer och lyssna till fågelsång för en gång skull.
Att det är is på sjön har tydligen inte hänt på över femtio år och enligt vissa inte alls. Jag är glad över att jag fick vara här när det kom så mycket snö. Det gav staden ett lyft utseendemässigt.
En lektion med barnen. Den här gången blev klassrummet ett utav kyrkans många gästrum. Vi klagade inte. En ny miljö är alltid roligt och dessutom fanns det en AC på rummet.
Joy skottar snö för skoj skull utanför kyrkan. Vi frågade om vi kunde hjälpa till, men det visade sig att hon gjorde det bara för att det var kul. Det finns olika perspektiv på snöskottning alltså - måste eller hobby, vad tycker du?
Linda och jag träffades utanför kyrkan.
Lärarna på seminariet hade en avslutningslunch innan det kinesiska nyåret som vi var bjudna på. Vi fick dock besked ungefär fem minuter efter att lunchen hade startats, men behandlades ändå som hedersgäster. Maten bestod av mestadels olika kötträtter som "nien fan" (år mat) brukar göra. Pastor Ge som sitter bredvid mig gav mig något som jag inte kände igen och sa att jag skulle testa. Hon gav mig ledtråden att djuret hade fyra ben. Hon såg på mig lite illmarigt och höll sedan på att krackelera av skratt när hon erkände att hon lurat i mig padda, som hon själv tycker är rätt så äckligt.
Utmed floden och på många andra ställen finns det utomhusgym med blå/röd/gula träningsredskap. Lekplats för vuxna borde kanske vara ett mer passande namn.
Snön har börjat smälta och människor vågar sig ut igen.
En man som säljer jordnötter.
En pojke som väntar på någon.
En utlänning som väntar på bussen på kinesiskt vis.
John gömmer sig under bordet.
Tänk vad roligt det är att lära sig saker. Speciellt när man är liten kanske. Här tränar vi på orden climb and jump (klättra och hoppa).
Om ni har läst mitt femte nyhetsbrev vet ni att jag fått en ny liten grupp med tonårskillar att undervisa under lovet som förvisso snart är över. Hur som helst var jag inte sen att använda min pojkväns sporttalanger för att ge dem lite extra energi som kunde behövas efter två timmar engelska.
Här är jag tillsammans med en flicka från barngruppen. Hon är en riktigt blyg sådan och det har tagit mig ungefär fram tills nu att få hennes förtroende. Nu när hon väl har smält är det extra mysigt att leka med henne.
Vet ni att Råttans år precis har börjat? Det vet jag kan jag tala om. Att fira nyår är en familjetradition, men kyrkan brukar anordna en gudstjänst med tillhörande aktiviteter och traditionell nyårslunch som innebär dumplings. Det är degknyten med kött eller grönsaksfyllning och påminner något om ravioli. Jag är inte någon hejare på ravioli, men jag tror att det är så nära man kan komma. Framöver kan jag kanske ta en bild för att ni ska få se lite tydligare.
Naturligtvis var jag tvungen att bidra till programmet och här sjunger jag "Jesus kärlek bubblar över" översatt till engelska. Sången innehåller inte fler ord än titeln, men det var ändå lite svårt för alla att hänga med på engelskan. Härligt med rörelsesånger tycker jag där alla kan vara med och där knappt ingen kan hålla leendet tillbaka trots språkliga svårigheter.
Gemensam bibelläsning genomfördes kring borden där vi åt jordnötter och mandariner. Att jag förklarade att vi inte behövde någon bibel hjälpte inte. Andreas och jag fick försöka hänga med så gott vi kunde och jag tror att det såg bra ut iallafall.
På kvällen var det dags för det omtalade fyrverkeriet. Det var verkligen en upplevelse må jag säga. Under ett par veckor både före och efter nyårsafton har det varit mycket fyrverkerier i Wuhan, men på den riktiga kvällen ljöd smällarna i ett. Jag tror att det är omöjligt att beskriva så att ni kan förstå. Under säkert 20 minuter kring tolvslaget var det raketer, smällare och bomber utan dess like i hela staden. Jag och Angie fick skrika till varandra inne i lägenheten när vi befann oss på ett avstånd av tio meter. Det fanns inga väggar emellan oss.
Den här episoden med helt ofattbart mycket raketer avtog efter ett litet tag och sedan fortsatte firandet med något mindre avfyrningar (fortfarande mycket) hela natten. Jag sov med öronproppar och det fungerade ganska bra efter ett tag när hjärnan hade gjort smattrandet till ett lugnt bakgrundsljud. Någon gång då och då tändes en rejäl bomb på, vilket såklart varje gång följdes av ett ryckigt uppvaknade från min sida. Det blev en orolig natt, men det var en rolig sak att vara med om. Jag kan inte ens tänka mig hur brutalt mycket raketer som måste ha köpts i hela Kina inför de här veckorna.
Den här synen möttes jag av på nyårsdagens morgon utanför min port.
Här lär vi oss ordet för flyga - åtminstone gör jag det.
Genom dessa bilder hoppas jag att ni har fått en liten inblick vad som har hänt hos mig det senaste. Snön har smält bort nästan överallt och temperaturen börjar så sakteligen att krypa upp några grader. Tävlingsmänniska som jag är hade jag gärna sett en inomhustemperatur under nollstrecket, men jag får vackert nöja mig med tre grader. Angie och jag har varsin AC på rummen, men vi har valt att inte använda dem i större utsträckning då man lätt blir förkyld. Att det börjar bli varmare är bara ytterligare ett tecken på att min tid här börjar ta slut. Jag har endast tre månader kvar och det känns lite tråkigt. Nu ska jag göra allt jag kan för att ta vara på tiden. Frågan är bara hur man gör det. Det går kanske inte ens. Jag ska försöka att inte tänka på hur man gör utan bara vara.
/Ida
Bloggsubstitut
För er som behöver något att läsa i väntan på nästa inlägg finns nu mitt femte nyhetsbrev att läsa på www.smu.se/volontar
Hej
Gott nytt år 2008
Juldagen åkte Pastor Ge och jag till en annan stad för att bada. Hon tog med mig till en bassäng med varmt källvatten och det var minst sagt underbart att få känna sig genomvarm. Stället var säkert inte särskilt fräscht, men här ser man smutsen på ett annat sätt. Det har varit lätt att anpassa sig till en annan standard och ribban för vad som är okej ändrades ganska snabbt efter att jag kom hit.
När vi hade tagit det lugnt ett par timmar och var lagom möra och sega i kroppen var det dags att skynda sig upp för vi skulle tydligen till en annan kyrka och delta i deras julfirande. Sagt och gjort. Vi hann trycka i oss lite middag och sedan kom vi till kyrkan där de gjorde plats för oss på första raden. Naturligtvis skulle vi medverka också och jag fick chansen att bjuda på ett kort tal. Det komiska i situationen är att sådant händer ständigt. Vanligtvis är det helt enkelt omöjligt att veta dagsprogrammet innan kvällen har nått sitt slut. På scenen fanns säkert 30 dansare och framför dem stod jag och Pastor Ge - som var oförberedda och rufsiga i håret efter det varma badet - såklart var glädjen på topp.
Nyårsafton tillbringades tillsammans med Angie och Jen utan närmare eftertanke på att det skulle bli nytt år. När vi insåg att klockan hade slagit tolv konstaterade vi bara att vi hade spenderat hela nyårsafton under ett antal filtar i Angies säng utan en tanke på att våra vänner därhemma firar ordentligt. Vi var dock överens om att det var skönt att få hoppa över en tradition bara sådär.
Ni vet kanske att jag har varit lite småkrasslig de senaste veckorna. Det kommer och går och efter ytterligare en knapp vecka i sängen vägrar jag nu att vara sjuk längre. Att min förkylning förmodligen inte kommer att släppa förens i april har jag börjat acceptera, men jag tänker inte tolerera hur många dagar som helst där jag behöver vila oavbrutet. Det är helt enkelt för tröttsamt. För att fira årets första dag, men kanske framför allt att jag fått min röst tillbaka, begav jag mig ut tillsammans med Joys familj till en park. Vädret de senaste dagarna har varit underbart och idag kunde jag äntligen njuta av det. Solen skiner och termometern visar nio grader.
I parken med den konstgjorda gräsmattan har vi inte gjort så mycket mer än vilat, skrattat och tuggat sockerrör. I sådana stunder är det lätt att inte fundera så mycket på livets stora frågor och bekymmer och jag känner mig upprymd och tacksam över vårdagen som kom som en överraskning.
Här är John som vilar i mitt knä och jag vilar i min tur på Joy, och hon på sin man Josua. Ni skymtar min röda kinesiska vinterjacka som en utav körerna köpte till mig i julklapp. Många är de som har klagat på att jag bär för mörka kläder. I Kina är det gamla människor som vanligtvis klär i svart, medan jag och andra ungdomar tydligen passar bättre i klara färger med Musse Pigg-mönster. En tjugoåring är nämligen ingenting annat än ett barn och jag tackar Gud för att jag hann komma ur den värsta delen av trotsåldern innan jag kom hit.
På vissa punkter har jag gett efter för deras vilja. Min mobiltelefon är t ex iklädd ett vackert (barnsligt) smycke och jag har låtit dem kalla mig för xiao bai (lilla vit). Ni skulle bara veta hur stolta de blir när deras lilla unge klarar av en sådan stor uppgift som att ta ut pengar från en bankomat - på egen hand?!
Att vara ett kinesiskt lånebarn har dock sina fördelar. Jag är bortskämd som få med varma ord, skratt och kramar.
Foton från förr
De två tjejerna till vänster träffar jag en gång i veckan för att ge lite privat engelskträning.
Här har de tagit med mig och en annan vän på utflyckt.
Vi väntar på "amerikansk" pizza...
Jag och Leah från Kindergarden
Kyrkokontoret. Här har vi många oseriösa, kalla och mycket trevliga engelsklektioner.
Timothy mot fönstret och Joy närmast kameran är två av dem som jag känner bäst här.
Några av de barn som jag undervisar varje tisdagkväll.
På utflyckt med seminariestudenterna. Vi står vid stranden och blickar ut över Yangtsefloden.
Så mycket längre än så här ser man inte även om det är klart väder.
Bildfråga: Var är Jakob och hur lång tid tog det att hitta honom?
Sötsliskig soppa gjord på sockerrör och vattenkastanj. Ska tydligen vara bra mot förkylningar.
Se tidigare inlägg. (Hrm - jag har fortfarande ont i halsen.)
Det är inte varje dag man får gå promenad med en jätte. Jag skrattar mycket åt den här
bilden som påminner mig om hur stor jag faktiskt är. Det är lätt att glömma av med tanke på
att man inte ser sig själv när man är ute och går.
Hembakat bröd från en miniugn.
Jag jobbar fortfarande med Kalles. Helt klart ätbar - men är den verkligen mer än så?
Kören - se "utmaning antagen".
Flitiga elever i söndagsskolan. Kanske har de en sträng lärare...
Update från julspelsfronten: Vi blev uttagna till programmet, men med påpekandet att budskapet var för viktigt för att slänga ut oss. Detta har lett till otaliga timmar övning av ett i mina ögon enkelt program. Vi har roligt, men jag kan erkänna att tanterna inte är bara söta längre. Många frustrerande suckar har kommit från mig bakom noterna p g a språkliga svårigheter (ingen översättare) och omoget fnissande från den äldre generationen. Imorgon är det bara fem timmares övning och sedan ska vi spela upp programmet både på julaftons kväll och juldagens morgon.
Heja heja!
God Jul på er!
Julspel
Idag ringde hon mig och sa att jag måste skynda mig till kyrkan. Det var nämligen övning inför julspelet. Sådana här små överraskningar inträffar titt som tätt. Dagarna blir sällan som jag har tänkt mig. Det trivs jag bra med. Ni som känner mig väl vet att jag ibland är ute i sista minuten och inte planerar överdrivet mycket.
Nu vill jag berätta om dagens övning. Skådespelartruppen består av ett relativt stort gäng äldre damer. Det är söta sådana vill jag lova och alla är mycket exalterade över att få ha en utlänning till pianist. Jag antar att det blir fotografering så småningom i sedvanlig ordning.
En annan gemensam nämnare hos samtliga är att de föredrar att sjunga sångerna ungefär dubbelt så långsamt som det är tänkt. Ledaren för julspelet verkade smått irriterad för att aktörerna vägrade att följa dirigenten. Om hon verkligen var sur eller ej vet jag dock inte, eftersom kineser kan låta lite småarga ibland när de pratar.
När Josef och Ängeln Gabriel övade sin scen kom det fram en kvinna i 60-årsåldern och viskade till mig högt på kinesiska. Som tur var hade jag en översättare som kan lite engelska och jag fick därför budskapet: Jag är så nervös. Snälla be för mig - det här julspelet är så viktigt!
Jag lade armen om damen och sa till henne att inte vara nervös. Jesus uppmanar ju oss alla att inte oroa oss. Efter min något lugnande kommentar smög hon tillbaka till sin plats och skickade därefter små leenden och vinkningar bort mot mitt pianohörn. Efter att hon sagt sin replik såg hon lättad ut. Den vackra tanten hade bara en sådan, då hon spelade värdshusinnehavaren som inte hade något rum att ge till höggravida Maria och hennes Josef.
Dessa människor får mig att le inombords. Jag vet inte om jag har lyckats att beskriva situationen ovan med rättvisa, men ni ska veta att min känsla från dagens övning bara är positiv. Jag har haft ännu en bra dag.
På julafton kommer det alltså att firas i kyrkan med en gudstjänst och sedan ett långt program. Den här veckan är det därför mest övning som gäller. Imorgon ska alla som har planerat program inför julaftonskväll spela upp för pastorerna. Om jag har förstått det rätt fungerar de ungefär som en jury. Efter allas framträdande ska de nämligen bestämma vilka som får vara med i programmet och vilka som får nöja sig med att titta på. Håll tummarna för mig och mina tanter. Dags för Christmas Church Idol 2007!
Utmaning antagen
Efter genomförd övning med en kittlande linbana som belöning, pratade vi om hur man kan våga ta sig an utmaningar när man åker ut som volontär. Här följer ett exempel. På julkonserten ska jag spela piano till kören på en låt. Bagatell tycker ni, men för mig är det stort. Visst har jag spelat inför folk förut, men jag är van att själv få bestämma takten. Jag var nästan rädd för de äldre församlingsmedlemmar som satt framför mig idag på vår första övning. Jag klarade mig helskinnad därifrån, men jag ska försöka öva så mycket som möjligt i den kommande veckan. Det kommer att behövas.
Hur som helst tror jag faktiskt att det är bra att ge sig in på något trots att inte magkänslan ger sitt godkännande till fullo. Det känns häftigt när man vågar sig på något nytt och genomför det. Uppgiftens storlek spelar ofta mindre roll. Därför blir veckans tips till er att testa på något som ni inte har gjort förut. Om ni antar min utmaning - berätta gärna.
Förutom fjärilarna i magen är det ganska bra. Jag är dock förkyld och har varit det från och till i två veckor. Det kan säkert bero på "kylan" och framför allt svårigheten att klä sig varmt inomhus. Jag tar alltid av mig jackan av ren rutin, trots att jag borde behålla den på.
Idag visar termometern 12,5 grader. På natten sover jag i underställ, t-shirt, strumpor, tjock pyjamas (vadderad och fodrad), mössa och raggsockar. Över det blir det ett täcke och en filt. I garderoben väntar fler underställ och tjocka filtar.
På dagarna har man ungefär lika mycket på sig, men det blir några extra lager med kläder istället för täcke och filt. Ni kan säkert tänka er att det tar ett tag att byta om och att det inte är särskilt trevligt när man är någonstans i mitten av processen. Jag ska hålla er uppdaterade om temperaturen, men än så länge fungerar det riktigt bra. Strax ska jag gå och lägga mig i min snart varma och sköna säng.
Bilder kommer när sidan fungerar som den ska. Jag ska försöka ta med kameran mer och fota där jag är varje vecka. Det kanske kan vara roligt att få se lite hur min vardag faktiskt ser ut. Har ni önskemål - skriv dem som kommentarer. Ibland är det svårt att veta vad jag ska rapportera om.
Igår bakade jag en banankaka och drack kaffe till den. Det kändes svenskt. På tal om hemmaseder talade Jakob och jag om att eventuellt lussa för några av våra elever, men det känns som ett stort projekt att fixa en krona. Har ni tips?
Ha en bra vecka och stressa inte för mycket inför jul. Det är inte värt det.
//Ida
Dagens rätt...
Jag vet att jag har varit dålig på att skriva den senaste tiden. Av olika anledningar har jag inte tagit tag i det. Här följer ett kort inlägg och så småningom ska ni få en rapport med fler bilder.
Förra veckan var jag förkyld, men det gick över snabbt, vilket jag var tacksam för. Igår vaknade jag tyvärr med halsont igen och det irriterar mig. Jag hade sett fram emot en lång tid full av energi och utan minsta sjukdom. Man kan dock alltid välja att se de positiva bitarna och utan min onda hals hade jag inte fått smaka den kinesiska soppan mot just halsont. Den vänliga själen Candy kom över idag och lagade en soppa av sockerrör och vattenkastanj.
Just här skulle jag lägga in en bild, men vårt Internet är inte alltid så samarbetsvilligt som man kunde önska...
Jag är så väl omhändertagen här att ni kan aldrig ana. Det går inte att vara hemma en dag utan att någon kommer för att besöka den som är sjuk. När jag var magsjuk senast kom det åtminstone åtta. Omtänksamhet uppskattas och skadar aldrig.
I helgen skickade jag nyhetsbrev nummer tre till www.smu.se/volontar
Det ska förmodligen vara läsbart inom kort.
Jag ska strax skriva igen - ha det så bra till dess!
Besegrad av en räka?
I lördags kände jag mig extremt sugen på en räkmacka och bestämde mig för att göra en sådan till lunch. Kosta vad det kosta ville. Jag införskaffade frysta räkor, ägg, majonäs samt lite grönsaker från affären. Bröd hade vi i frysen. Efter att de små läckerheterna tinat började jag pilla lite med dem. De var visserligen skalade, men som bortskämd svensk behövde jag rensa lite extra. En lite obekväm doft steg från skålen med räkorna, men förväntansfull som jag var trotsade jag detta tecken på fara. Jag insåg dock att jag behövde ta en liten smakbit innan jag förstörda min eventuella drömlunch för dagen. Tyvärr blev jag inte imponerad över huvud taget. Mitt humör växlade snabbt och surheten över att endast få en äggmacka till lunch var ett faktum.
Natten till söndagen vaknade jag med magont och insåg att de nästkommande timmarna skulle spenderas i ett härligt tillstånd av magsjuka. Det var längesedan sist och mellan gångerna lyckas jag alltid glömma hur jobbigt det är och hur ynklig man känner sig. Tur är väl det kanske. Trots att det var en pärs är jag tacksam över att jag har fått vara frisk de två första månaderna i Kina. Det har verkligen känts som en välsignelse och hjälpt en bra bit på vägen till optimal trivsamhet.
Nu tillbaka till räkan. Ni som har lite mer erfarenhet av både det ena och det andra - tror ni att man kan bli ordentligt magsjuk av en halv och dessutom liten räka? Jag menar, hur mycket gift kan en sådan innehålla? Ge mig gärna ett svar. Oavsett vad det blir kommer jag dock att vänta på nästa räksmörgås tills jag återser mitt vackra Sverige.
Saker i matväg som jag har saknat förutom räksmörgås:
- Ost i alla dess former
- Kaffe
- Rågbröd
- Naturell yoghurt eller filmjölk
- Lingonsylt (men det fixade Jakob från IKEA, Shanghai)
Gårdagen tillbringade jag i sängen. Jag behövde vila efter den utmattande helgdagen. Jakob ringde på förmiddagen och frågade hur jag mådde. Jag svarar jo tack det är bättre, men jag behöver nog vila idag. Efter min kommentar säger han: okej, jag kommer bort en stund! Suck. Hur kunde man uppfatta mitt svar som en invit?
Det gjorde han inte heller. Finurlige Jakob hade med sig två paket som vi båda hade mottagit från Donsö Missionsförsamling. Som två glada barn på julafton slet vi upp paketen, som innehöll följande:
- Ett uppmuntrande brev till alla som är utsända för missionskyrkan (de har skickat massor med paket)
- En CD med svensk Gudstjänst från Donsö
- Röda julservetter
- Festlig räksoppa (gillar ändå inte färska)
- Två påsar med blåbärssoppa
- Två påsar med Marsansås
- En porslinsängel
- En kaviartub
- Pepparkakskryddor
- Ansjovis
- Djungelvrål(!)
Tack, tack och åter igen tack. Trots att den här listan egentligen inte stämmer överens med den översta innebär det inte att den är mindre värd på något sätt. Det känns nu lättare att gå mot kallare tider och jag har också gett mig själv ett nytt uppdrag som innebär att jag ska tycka om kaviar innan jag kommer hem igen. Förhoppningsvis har jag klarat det tills i maj. Annars kanske det dröjer tills ni får återse mig. Härmed börjar min vandring till att bli en äkta svensk. Jag återkommer om resultatet.
Donsö Missionsförsamling får alltså veckans största ära (hur stor den nu kan bli på den här sidan). Jag är ytterst tacksam och glad över er gåva och för era förböner. TACK!
Grönsaksland, konsert och pizza
Jag och min kamera har inte kunnat lösa våra problem, så vi har beslutat oss för att gå var sin väg från och med nu. Jag har införskaffat en ny kamera och bjúder därför på den sista bilden från min gamla kompanjon nedan. Här är jag och Judy förväntasfulla inför invignings- cermonin för Kinas nationella tävlingar i friidrott. Wuhan är hett i år, jag säger bara det.
Den här veckan frågade pastor Ge mig om jag ville följa med ut till en plats där de planerar att bygga en kyrka och ett retreatcenter. I nuläget fungerar marken som en vingård och de har även ett stort grönsaksland. Projektet är nystartat och tanken är att man ska kunna sälja skörden och på så vis finansiera bygget. Jag tackade ja till erbjudandet - det är alltid roligt att se något nytt. Hon gav mig anvisningar om tid och plats och sa att jag skulle bli hämtad av en chaufför från seminariet. De har några förare anställda samt ett litet antal minibussar. Väl redo vid busstationen hör jag någon ropa med den klassiska, barska kinesengelskan: Ida! Come here!
Där stod Connie med ett gäng elever från landet, som hon undervisar i Nya Testamentet. Connie förklarade att vi alla skulle åka till samma ställe. Det var ett ganska stort antal människor. Jag räknade inte, men jag kommer ihåg att jag trodde att vi skulle åka i tre bilar. När pastor Ge och chauffören kom farande avvaktade jag, eftersom jag inte visste vilken minibuss jag skulle åka i. Pastor Ge ropar från bilen: Ida! Get in! Hela gruppen trängde sig in i den enda bilen på en imponerande kort tid. De ville vara vänliga nog att ge mig framsätet, vilket var pinsamt med tanke på resten av passagerarnas åldrar. Efter några protester insåg jag att jag inte kunde göra något åt situationen och försökte istället njuta av att jag slapp trängas. Bilen i fråga var inte särskilt stor och jag lovar er att den var fylld från golv till tak. Det var naturligtvis inte en anledning för dem att sura. Under den 90 minuter långa bilfärden sjöngs det kinesiska lovsånger non-stop.
När vi kom fram fick jag en liten guidad tur av pastor Ge. Sedan fick jag vara med och rensa lite i grönsakslandet och öva mer mandarin.
Några kvinnor var ansvariga för lunchen och jag stod och betraktade hur tillagningen gick till. Det är svårt att få till det hemma och jag fick några tips. Varje gång jag ser en kines laga mat blir jag förvånad över hur mycket olja de använder. I övrigt känns maten nyttig här och den är oftast väldigt god. Många rätter är dock i hetaste laget. Jag är inte särskilt van vid stark mat och ibland blir det jobbigt att äta. Däremot blir detta sällan ett problem, eftersom det alltid finns många rätter i en måltid och man kan alltid välja det man tycker smakar bäst.
Kocken och Connie, glada över att få vara med på bild eller något annat.
I fredags var det äntligen dags för konserten med Rebert Wells. Jag ser framför mig hur ni höjer på ögonbrynen medan ni suckar lite smått över mitt slarviga stavfel. Faktum är att det var så de stavade hans namn på affischen och programmet. Jag vet att kineserna främst inte använder sig av bokstäver, men hur svårt kan det vara att kolla upp ett namn? Hmm, tydligen tillräckligt krångligt i alla fall. Så här i efterhand är jag dock tacksam över misslyckandet, eftersom det ledde till många skratt för oss.
Förutom det lite för låga ljudet var jag helnöjd med konserten. Min favorit blev ett ABBA-medley där jag lite nostalgiskt kunde drömma mig tillbaka några år till vårt storarum med hög musik från albumet ABBA GOLD. Vad jag gjorde? Dansade på bordet såklart. Minnen från Mamma Mia i London och Stockholm kom också tillbaka. Jag vet att jag egentligen är för ung för att känna till ABBA på riktigt, men jag bryr mig inte, jag älskar dem ändå.
I går hade vi en festlig kväll Nana och jag. Nana bor här med mig och Angie på helgerna och hon brukar bland annat hjälpa mig att trimma mitt uttal. Efter en timmas hårdträning bestämde vi oss för att "go wild and crazy" och ta en taxi till en italiensk pizzeria. Vi delade en stor pizza, som var så nära italienskt man kan komma. Kanske inte att jämföra med de bästa, men här är man inte så kräsen. Tro mig. Det smakade ljuvligt! Efter den här sagolika upplevelsen kom vi överens om att vi behövde lite efterrätt. Glassen på Mac Donalds fick avsluta vår fantastiska måltid och sedan tog vi bussen hem där vi till och med fick sitta ner. Livet är härligt.
När vi var på väg hem mötte vi Thomas och han följde med oss in. Lite halvflummiga och trötta som vi var lekte vi ta i vardagsrummet, vilket fick till följd att Nana och jag låste in oss i mitt sovrum under ljudliga skratt. Problemet var bara att när jag skulle vrida tillbaka låset gick det sönder lika lätt som okokt pasta brukar göra. Typiskt... Vi fick vädja till vår fiende på andra sidan att förlåta oss och hjälpa oss. Han gjorde sitt bästa, men det gav föga resultat. Till slut klättrade Thomas över till vårt rum från balkongen. Det såg farligt ut, men jag tror att han uppskattade möjligheten att få visa sin manlighet. Jag menar, det är ju inte varje dag som man får tillfälle att rädda två vackra flickor som är inlåsta. Trots sitt tappra försök kunde han inte få ut oss och plötsligt satt vi fast där inne alla tre. Vi fick vackert lov att vänta tills Angie kom hem. Angie ringde efter en vän samtidigt som hon försökte hålla sig för skratt. Vår kinesiske hjälte Viktor plockade sönder låset ännu mer och fick efter ett tag upp dörren. Vid det laget hade Thomas somnat på sängen.
Idag har vi övat in en sång med vår söndagsskolgrupp. Tanken är att vi ska sjunga Go tell it on the mountain på tre språk på julafton. Det blir roligt!
Tack för deltagandet i förra veckans tävling. Tyvärr har jag ingen riktig vinnare, eftersom rätt svar inte har dykt upp här på sidan. Ägg är det svar som hade varit korrekt. Mjöl äter man ju aldrig som det är och sparris funkar fint tycker hon. Ketchup har vi inte provat, så den som var närmast lösningen är alltså Kia. Grattis!
Jag kan också meddela att jag gick ut lite för hårt med idén om veckans klurighet. Jag tycker helt enkelt inte att det är så roligt längre. Kanske återkommer längre fram. Man vet aldrig...
Jag uppskattar verkligen era hälsningar. Om ni inte har upptäckt det ännu skriver jag ibland svar till er på kommentarsidan. Därför kan det vara en idé att läsa kommentarerna om ni har skrivit något innan. Hoppas att ni har det lika bra som jag, trots de mörka eftermiddagarna.
Kramkram
Lugn och ro i vardagen
Här följer ett tips på hur man finner sin stund i vardagens hets. Exemplet utgår från en busschaufför, men jag är säker på att ni kan applicera den här berättelsen på ert eget liv. Det enda som krävs är lite kreativitet.
Nyss satt jag på en skakig buss mitt i Wuhans stressiga morgontrafik. Jag är alltid lite spänd på bussen, eftersom man måste vara beredd på tvärnitar och plötsliga filbyten som inte är särskilt skonade från ryck. Ni föstår säkert att även busschauffören är spänd. Det är iallafall intrycket som jag får. Utifrån hans agerande och hans körning verkar han minst sagt stressad. Vi är på väg mot en stor korsning och gasen är i botten. Om det det för att hinna fram innan ljuset slår om eller för att få stå stilla så länge som möjligt vet jag inte, men fort går det. Gult ljus, rött ljus, tvärnit!
Två sekunder passerar och busschauffören lägger ur växeln, slänger upp ena benet över instrumentbrädan och börjar läsa tidningen. Helfestligt tycker jag. Efter ett par minuter slår ljuset om till grönt och min chaffis startar färden med kraftig acceleration, för att sedan bromsa in och precis missa en liten kines som stannade lite för länge (fyra sekunder) på övergångsstället.
Hans förmåga att skifta mellan stress och vila var så bra att jag inte kunde annat än att skratta åt den.
Fler betraktelser
Två gånger i veckan beger jag mig till simhallen tillsammans med min kompis Candy. Nu efter ett tag har jag vant mig vid den småsunkiga atmosfären och njuter av att kunna röra på mig lite nu och då. Jag har till och med vant mig vid spottandet. Att de flesta människor här inte har några som helst problem med att ge ifrån sig motbjudande ljud och därefter stora och lite lagom sega loskor, visste jag sedan innan. När min moster var i Kina för många år sedan hade hon nämligen med sig en liten skylt hem med texten: Don't Spit. Den fick jag behålla och hon gav mig också förklaringen till varför sådana behövdes. Den här vetskapen har besparat mig från chockartade reaktioner på bussar och övriga offentliga platser, såväl inomhus som utomhus. När en man böjde sig ner och spottade mellan mina fötter härom veckan kände jag mig såklart obekväm, men i sanningens namn också tacksam för att han ville vara vänlig nog att missa mina skor.
Det här blev visst en lång utläggning för att komma till det jag egentligen skulle berätta. Typiskt mig... Hur som helst, efter 50 meter känner många kinesiska simmare att det är dags att markera revir. Detta görs som ni säkert redan har räknat ut genom saliv. Första gången som jag upplevde ovanstående fick jag verkligen anstränga mig för att inte visa mitt extrema misstycke. Jag försökte intala mig själv att vi är äckliga även i Sverige och att mindre trevligt avfall existerar i vattnet också i våra bassänger. Tro det eller ej - det fungerade. Nu simmar jag på utan större problem, vilket är bra både för min kropp och för mitt sätt att uppfatta mina medsimmare.
Igår när jag var ute och gick såg jag två tonårstjejer på ett inte allt för långt avstånd. Diskret talade de om för varandra hur roligt det var att få se en utlänning. Diskret i det här fallet innebär pekande, fnissande och viskande (normal svensk samtalston) och det jag uppfattar är waigouren waigouren, vilket betyder just utlänning. Jag ler som jag brukar och säger Hello och fortsätter att gå. Ljudligt skratt hörs från flickorna och jag undrar vad de tänker. Förmodligen diskuterade de något som har med mitt utseende att göra, med tanke på att de inte hann se något annat. Det jag vill förmedla med den här berättelsen är såklart att jag är en otroooligt rolig person och blotta tanken på att få se mig lockar till skratt. Är det inte så ni alltid har uppfattat mig?
Precis efter denna händelse säger jag till min vän att ibland blir jag trött på att aldrig få smälta in i mängden. Ofta är det roligt och människor är mycket trevliga, men det skulle vara skönt att någon gång då och då bara få vara som alla andra. Just då när jag gick och pratade om att vara ensam viting, trampar jag på en affisch. Jag tittar nyfiket ner och en leende Robert Wells möter min blick. Så lagom passade att han, som jag har velat se ett bra tag, kommer till Wuhan om två veckor. Igår skulle vi även fira Jakobs födelsedag på en restaurang och vad kunde passa bättre än just de här konsertbiljetterna? Överraskningen blev minst sagt lyckad. Jag är nöjd och ser fram emot att visa mina kinesiska och amerikanska vänner något svenskt för en gång skull.
Det här inlägget saknar bilder och kan tyckas smaklöst. Jag ber om ursäkt för det, men skyller allt på min icke samarbetsvilliga kamera. Jag ska försöka att tala den till rätta, men av erfarenhet väljer jag att inte lova någon framgång på den här fronten. Vi tycker helt enkelt inte om varandra just nu.
Innan jag åkte hit hade jag inga särskilda förväntningar. Det var svårt att föreställa sig hur det kunde se ut och jag valde att inte försöka. En sak är däremot säker. Jag var inte beredd på att livet skulle vara precis som vanligt. På ett sätt är det naturligtvis annorlunda, men jag äter, sover, skrattar och städar här också. Tanken slog mig när jag moppade golvet i fredags. Jag tror att när vi väljer att kalla ett ställe exotiskt och äventyrligt befinner vi oss oftast inte där. Wuhan är fascinerande och spännande, men kanske inte mer än andra platser när jag tänker efter. Vi har alla chansen att göra vår vardag lite roligare och mer betydelsefull än vad den hade kunnat vara och kom ihåg: misslyckas man en dag kommer chansen alltid tillbaka nästa morgon.
Apropå morgondag är det dags för mig att ta tag i planeringen av lektionen på seminariet imorgon. Det ska handla om skönhet och vad som är vackert i olika kulturer samt Biblens syn på det hela. Det kan ni fundera på!
För att ni ska få bidraga lite mer här på min sida har jag bestämt mig för att ha en fråga i varje inlägg. Kvalificerade gissningar mottages tacksamt som kommentarer. Svaret och vinnaren tillkännages naturligtvis i nästa inlägg. Tillsdess kan ni klura på det här:
Vilket livsmedel föredrar min rumskamrat Angie (går även under smeknamnet Skippy) utan jordnötssmör?
Hejhej
wo yao xue han yu
Ja, jag vill verkligen lära mig kinesiska. Att kunna föra några längre diskussioner vet jag är ett orealistiskt mål, men det vore roligt att kunna säga någonting till människor som man träffar lite här och där. Jag har efter en månad tröttnat på min näst intill obefintliga mandarinvokabulär som innehåller fraserna: Jag heter Ida, Jag är svensk och Du är vacker. Visst för det med sig skratt och är bättre än att inte kunna något alls, men jag tror att kineserna har roligare åt mig och mina fraser än vad jag själv har. Det här ska förhoppningsvis leda till att jag anstränger mig mer för att lära mig det nya språket i fortsättningen. Jag önskar bara att jag vore lite mer disciplinerad. 
Här är ett strålande exempel på mandarinlektion. De som säljer street food är ofta sugna på att prata och efter ett försiktigt ni hao från min sida följer ofta en lång kommunikation. I och för sig en sådan där bara den ena parten talar (och det snabbt) men ändå. Det är bara att försöka ta över och öva sina fraser, trots att de inte alls passar in i sammanhanget. Bilden är från en kväll förra veckan och vi har fastnat för något slags pitabröd med fyllning av kött, gurka och kryddor. Att handla street food är billigt, trevligt och oftast gott. Dessutom känner jag och Jakob oss hemma med tillagningsprocessen, vilken påminner om den vi använder oss av på scoutläger. Apropå det ämnet måste jag slänga in att jag saknar skogen och våra patrullmöten där hemma. Tiden här går dock fort och snart kommer jag att kunna dra på mig skjortan igen, vilket känns tryggt.
I lördags var det utflykt till en liten stad två timmar söder om Wuhan. En ny kyrka skulle invigas, vilket firades med pompa och ståt. När vi klev ur bilen lite möra efter den tillsynes vilda - men förmodligen säkra färden - möttes vi av trummor, brass och sminkade kvinnor som hälsade oss och andra besökare välkomna.
Vi blev visade till ett rum och serverade grönt te, frukt och jordnötter. Därefter följde ett sammanträde om säkert något väldigt viktigt, men i våra öron olidligt tråkigt. När vi fick tillåtelse smet jag och Jakob ut glada över att slippa vuxenvärlden för ett tag. Vi blev väl omhändertagna av ett gäng barn som tyckte det var otroligt festligt med vitingar att tala med. Barn är bra. De är fenomenala på att lära ut och att ta in information. Färger och annat liknande kan man öva på under en lång tid och därigenom bli väldigt bra vänner.
Glada flickor som mer än gärna ville vara med på bild.
Vi fick njuta av en mastodontlunch med fler rätter än vad som fick plats på bordet. Vi var tvungna att stapla faten med de olika rätterna på varandra. Under måltiden bars det också in mer och mer och mot slutet kunde man inte ens komma åt alla fat i det understa lagret. Trots den stora mängden mat fick jag nästan anstränga mig för att bli mätt. Det var nämligen svårt att hinna få i sig någon mat mellan alla skålningar. Skål hit och skål dit. Skål på kinesiska och skål på svenska. Festlig och intressant lunch med pastor Wang och hans kompanjoner. När vi hade ätit färdigt kom någon in med ett gäng kepsar och delade ut en till oss var. Jag såg förmodligen ut som ett stort frågetecken, men tog emot kepsen under tyst protest.
Inte allt för länge dröjde min ovisshet om de röd-vita kepsarna. Vi var på väg till ett stort ställe där det byggs upp en slags forntidsby och ett museum. Glada i hågen klev vårt gäng in på området iklädda likadana huvudbonader, eftersom vi fick inträdet gratis när vi bar dem. Njut av min klassiska turistbild. Vi kände oss ungefär lika dumma som vi ser ut...
Jag sveper in mig i min sjal för att stå emot vinden och kylan. Helt plötsligt utan förvarning var värmen borta.
Det börjar bli kallt här i Wuhan och vädret har växlat snabbt. Temperaturen ligger kring tjugo grader, men för en dryg vecka sedan var det 30 och skillnaden känns markant. Redan nu fryser jag när jag vaknar på morgonen och jag behöver extrafilt även om det inte är kallare än hemma. Angie har konstaterat att jag inte kommer att överleva den kalla vintern, vilket känns lovande. Jag måste erkänna att det känns allt annat än lockande att gå mot de kalla månaderna, men jag ska kämpa på. Upplysningsvis kan jag meddela att isolering saknas i kinesiska hem söder om yangtse-floden. Någon har nämligen bestämt att det är varmt här, vilket innebär att utomhustemperatur = inomhustemperatur. Jag känner mig dock hoppfull, trots Angies kommentar. Det bor ju ändå en hel del folk här och jag kan säkert alltid hitta någon att fråga om råd för att slippa gå i ide under vintern.
Den här veckan har jag fått ytterligare en ny uppgift. Varje tisdagskväll ska jag ha hand om en barngrupp med lek och lite engelskträning. Igår träffade jag dem för första gången. Det var ett glatt gäng på sex ungar mellan fyra och sju år och jag tror att de kommer att ge mig mycket. Jag behöver hänga med yngre, eftersom jag själv är ett barn med ett stort lekbehov. Ni kanske förstår vad jag menar... Känslan över den nya uppgiften är alltså lycka.
En månad har gått och jag misstänker att jag kommer att vara härifrån innan jag har fattat att jag verkligen är här. Jag försöker att ta vara på tiden så mycket som möjligt och tror att jag lyckas ganska väl ändå. Jag har fått ordning på mitt schema och känner mig nöjd med min tillvaro i Wuhan. Tänker på er och hoppas att allt är bra där hemma. Ta hand om er!
Kramar från en småkall, men glad Ida
